Fortsättning på förra inlägget om Panikångest och Klaustrofobi
Vid den här tidpunkten var jag väldigt sjuk, mentalt och fysiskt. Jag hade ständig panikångest och stark klaustrofobi. Jag fortsatte att en gång i veckan träffa min psykoterapeut. Hennes kontor låg högt upp i ett kontorskomplex och det var vid varje tillfälle ett rent helvete att ta sig dit eftersom jag inte kunde ta hissen så fick jag gå alla trappr upp och dem var väldigt många. Även i trapphuset fylldes jag steg för steg med en näst intill outhärdlig ångest så när jag väl var framme vid hennes rum så var det bara en våt fläck kvar av mig. Jag sa nästan alltid till terapeuten när jag kom att jag inte fattade att jag hade lyckats ta mig dit, och hon svarade alltid så snällt - men nu är du här, välkommen.
Samtalen med henne hjälpte mig att ställa rädslorna mot väggen och utröna vad dem berodde på. Enda sedan jag blev sjukskriven för mina besvär så hade jag fått höra att dem problemen jag hade var jag tvungen att acceptera och lära mig att leva med. Men jag kunde inte acceptera det svaret, jag tyckte att det lät så fel. Jag hade sökt på nätet och såg att det fanns en uppsjö av ångestföreningar för hjälp och stöttning men jag ville inte lära mig att leva med det, jag ville bli av med det! Jag var ju inte född såhär, då skulle det banne mig gå att bli av med skiten, jag skulle i alla fall försöka. Under tidens gång så började jag förstå att jag inte skulle få mer hjälp än psykofarmaka och samtalsterapi från vården. Jag insåg på samma gång att jag själv måste har drivit mig in i denna situation med psykisk ohälsa, vem skulle annars ha gjort det?. Jag själv var orsak till mitt dåliga mående utifrån det tankesätt jag hade haft hela mitt liv. Jag förstod att mitt tankesätt var osunt och att om jag inte ändrade min attityd till mig själv och omgivningen så skulle jag för evigt vara slav under psykisk ohälsa, och DEN tanken skrämde livet ur mig. Jag såg mig själv gå på tunga mediciner, totalt okapabel till att uppnå mina drömmar och mål och där ville jag inte hamna.
Jag fortsatte att gå hos psykoterapeuten varje vecka och det kändes bra. Hon tränade exempelvis bussåkning med mig. Hon tog sig alltså ut från sitt kontor och åkte med mig en hållplats i taget och utvärderade hela tiden mitt mående och min ångestgrad, hon var engagerad och det var gult värt för mig.
Jag började nu fatta att JAG måste förändra mitt tankesätt på djupet. Men hur gör man det då när det enda sättet man vet att tänka på är så som man har tänkt hela sitt liv?
Jag började förstå att det handlade om personlig utveckling och motion.
Jag anlitade en PT i yoga som kom hem till mig en gång i veckan ( det var inte så dyrt som jag trodde), det fick min trasiga kropp att med små små steg vakna till liv och börja läka igen. Jag hittade en kurs i personlig utveckling genom mental träning (PUMT) som jag började. Det var en sån där kurs som inte täcktes av csn så jag fick ta ett lån för att betala kursen men jag såg det som en livsviktig investering.
Kursen kunde man göra helt i egen takt och det var inga stora prov eller tidsbegränsade inlämningsuppgifter så jag gjorde lite i taget när jag orkade. Men det var så otroligt intressant och roligt så det ländes aldrig betungande och jag lärde mig hur mycket som helst och mig själv och jag fick samtidigt klart för mig hur fel jag faktiskt hade tänkt och agerat under hela mitt liv.
I kursen ingick daglig meditation, det läker ångest!
Fortsättning följer... vad hände efter 1 1/2 år av helvete?
Häng med mig i nästa inlägg!
Ha det fint!
#panikångest #ångest #psykiskohälsa #klaustrofobi #depression #mådåligt